Louise Landztrm

 

 

 

står i vinkelliften på väg upp från nordalen, ser ut över denna sagolika värld och förundras över hur mycket snö det finns, trotts att det snart är mitten på maj och det finns inte ett enda tecken på något som liknar vår än, medan det söder om polcirkeln exploderar förfullt. Det känns onekligt lite som om tiden står stilla här. På ett harmoniskt sätt.

Jag fastar efter en lite stund på nordalsfjället och det berömda kval-facet, där åter igen en vinnare av NM ska koras och där, någonstans i is brantens-is brant ska alla ta sig ned på något sätt - mer eller mindre livrädda, så där kosmiskt-skitnödigt-nervösa.

Det är inte bara skräckinjagande och en sagolikvärld utan också en av det häftigaste platserna på jorden, och gränsen tar jämt och ständigt luften ut ur en, när vädret förändras på två sekunder från gråblaskgt till strålande sol och blå himmel och tvärtom eller lyckoruset när man kommer upp på toppen från övrestolsliften, där hittar man alltid en polare eller gäng att åka med, hoppa och skutta precis likadant som kossor gör första gången de får se gröngräset - år efter år.

Men har tiden verkligen gått så här snabbt? Nyss var jag ju i på väg till Schweiz, nyss åkte jag puder, eller åtmistonde letade.

Är vi redan här? ja - det är precis vad vi är.

 

Trots  att en del suttit vid en skolbänk, andra jobbat, säsongat, tävlat, skadat sig, eller bara inte kunnat skidra hela tiden - varje dag, så är nästan alla här, en del hör rykten om det på stan, "gränsen är så himla fett i maj" och det har blivit en slags grej.

Att komma hit och avsluta allt på ett värdigt sätt, sluta med att träffa vänner som varit på annan ort, åka skidor ihop, vara nervösa ihop, skratta ihop, skåla ihop och ibland behöver det inte ens vara ett slut - för vissa är det här en början på någonting helt annat men någonting bra.

 

 

under tävlingen, går man upp för nordals mer gånger än vad vanliga personer gör på en livstid ( skämt å sido)

Det är samanbitet, glatt och nervös så där så det ligger i luften.

Det är en känsla som verkligen kamperar i luften, att man nästan kan ta på den, för det är så mäktigt att känna sig så liten när man står mitt i nordalsbrantens brantaste parti och kan känna alla ens fjärilar i magen och suget av den där rädslan - hur fan kan man ens åka här? när det är precis lika isigt som förra året?

Trots den där nervösa luftburna känslan som cirkulerar är det så otroligt mycket kärlek, passion och vinnarskallar - adrenalin junkies från tidigt 80-tal till sent 90-tal. och vi har suttit och gapat av hastigheten en del hade under sina lagg, deras förmågor att kombinera farten med tekniken och med tricken - that was mind blowing.
Se hur alla tjejer verkligen steppat upp spelreglerna och vågar ta för sig, utan att vara odrägliga utan bara perfekt kaxiga mot alla odds.

För i år har det varit mycket smak av vad vi kan kalla motgångar för många av skidtjejerna, mycket skador och det är givetvis tråkigt men samtidigt visar det att sporten förs framåt och att skador är tyvärr en del av skidåkningen när gränser tänjts, mod inblandas och passionen är stark.

 

 

Att ta sina sista svängar för denna vinter i ösregn och slaskpuder upp till knän kändes som gränsen och som om det var ett tecken på att det var slut för denna gång.

I tåget hem påmindes jag om känslan där i publiken, vid finalen från gårdagen, påmindes om alla helknasiga saker vi haft för oss och varit med om, hur mycket jag älskar det här livet som jag självmant valt, hur mycket jag älskar min person som låg över sätet i min famn och läste bok och att livet går nog ut på att hitta såna här stunder, när man liksom känner att man lever. Vare sig det handlar om adrenalin eller ren njutning. Så är det definitivt meningen med livet. och till sist vill jag bara tacka gränsen för denna fantastiska vecka  med mycket sol, fräknar och solbränna, vänner, öl, bastu, häng OCH givetvis skidåkning. Sen kan vi snacka om min egna prestation (som jag är glad och stolt över men samtidigt beskviken över) en annan dag. Nu vill jag bara leva på detta några veckor, njuta av livet och önska alla som drabbats av skador: ett lycka till med rehabiliteringen och att ni får komma tillbaka starkare.

 

 

 sista svängen.- bästa gänget ha det fint!