Louise Landztrm

 

 

Hur en del jagade framgång i takt med pengar. Det handlade säkert om miljoner kronor om man skulle lyckas och äga ett dusintals vrålåk.

För mig handlade det mest om att få det att gå runt. runt. runt.

Nej, egentligen inte ens det - det handlade nog bara om att vinna.

Jag fylls upp med så mycket glädje när jag ser den här bilden på oss. Bilden som kastar mig tillbaka till sommaren 2007 och den där sommaren som fylldes upp av så mycket fotboll, vinster, framgångar, lagkompisar, roliga händelser, laget, cuper, gymnasikssalar, bussåkande och en en del förluster.

Och det är sällan jag tänker på förlusterna i det här sammanhanget, utan bara alla vinster på och på sidan av fotbollsplanens mystik. Det var tidigt in på våren och ett tjugotal tjejer helt olika skulle på något sätt sammankopplas; och svetsas samman med varandra för att försöka vinna men också fungera och respeketer avarandra på sidan om. jag insåg att fotboll handlar om så mycket mer än bara just fotboll, kampas på planen, tacklade förluster, peppade upp inför match, den mentala utsättningen och de starka känslorna när vi firade framgångar. Det var någonting med fotbollens känslor i kombination med människorna bakom.

Det var det här min nyblivna tonårskropp ville göra. Den blev sommar. 2007 och jag lyckades på alvikslägret som i sin tur hand ledde till Länsläger staplat på varandra som sedan ledde till en fotbollssommar jag sent skulle glömma.

 

Jag minns hur jag putsade mina mörklila Nike, tiempo med läderbalsam som pappa gett mig.

Hur jag ställde i ordning den färdigpackade väskan med ett pirr i magen inför vad som skulle komma skall.

Jag minns hur jag tog bollen under armen och spatserade mot den lilla fotbollsplanen bredvid huset, eller när jag gick ned på baksidan för att slå lång-bollar.

Jag minns att jag någonstans efter sommaren, när kroppen värkte och orden inom mig bubblade, att jag  inte trodde på mig själv. När armbågen gick av och aldrig skulle bli som den en gång var. 

När jag inte längre trodde - trodde inte någon annan heller.

Ett stukat själförtorende och själkänsla. det var jag alldele för många år och dagar av sånt tramseri. 

Men det jag minns allra starkast är alla segrar, alla framgångar, allt positivt, än allla förluster och fel steg. Precis som man tryckte undan första kärleken eller när jag än engång behövde packa den där satans väskan för att åka till nästa förälder.

En armbåge i nyllet så blodet sprutade att tjejen inte skulle komma förbi.

En petning och sedan gå åt andra hållet för en kvitteringen och sedan en vinst.

Ett röttkort för att rädda 3 pinnar.

Löpningar efter löpningar i fall man fick bollen - Bara en gång till jag orkar nog en gång till, 15 minuter kvar, snart vila, så sprang man vidare trots att man helst av allt bara hade velat lägga sig platt på rygg.

Jag minns vänner man fick. Hur man var främmande i några minunter tills man sedan kom varandra så nära nära.

jag minns min tränares roliga berättelser innan match, om Tony Irving och LG som dansade i Let's dance. 

 

Det är 2015 nu. Det är höst, mörkt och kallt. Kanske den tiden på året jag egentligen skulle längta efter vinter och skidåkningen. Ändå är det fotboll jag tänker på. Alla pissäkta känslor och jakten på framgång. Jag ser på det med en tacksamhet, att jag en gång i mitt 22-åringa liv har fått varit med om denna fantastiska fotboll, i ett sammanhang av osamgangängade känslor och idealbilder men ändå med en slags genemsam känsla och vilja. 

Det är höst och jag saknar träingarna på Skogsvallen och vår avslutningsgrej, när vi skrattade och skojade. När livet handlade om att balansera upp vinnarskellen gentemot att bara ha kul.

Jag saknar att vara delaktig.

Det var mitt sätt att rymma från en vardag full av ledsamhet, missnöjen, bråk och att ta en paus från detta är bland det svåraste beslutet i mitt liv. Jag låg vaken många nätter med smärta i ryggen och jag önskade att det bra kunde förvinna, så jag kunde få spela igen. varenda gång jag ser min träningsväska och fotbollsskor samlas en oberättigad klump i halsen på mig och ett sug i magen av en längtan. Jag hatade min rygg, jag hatade min kropp. I ett sammanhang av dunkelt grubblande vad som var fel.

Nu har jag alla svaren.

Jag har verkligen lyckats vända på mig själv så många gånger, lyckats knäcka pusslet och koden i fotboll och de mentala spelet jag utsatts för, vissa ärr är tydligare än andra. Givetvis. och en del är på väg bort nu. Det gäller bara att bestämma sig, när det är dags för folk att sluta trampa på en. Det är inte enkelt, fast i för sig, vem har sagt att någonting i det här livet ska vara speciellt enkelt? 

2007. Ja, det var en väldigt bra sommar i mitt liv. En sommar som jag kommer att berätta om för mina barn och barnbarn. Berätta om det. Mitt sätt att ventilera och orka frammåt.