fredagsnatt
Snön hörrni, den kommer. Eller den kom. Finally. Och det här med snö och ljus, det ger och får symboliserar "hopp" i en värld full av mörka hemligheter och ambitioner. just nu känns nog inte ens parkeringen på Storheden save.
Där i mellan och fram till nu har jag försökt leva ett såkallat liv i november men ständigt drunknat i mina egna, spyfärdiga tankar om världen och om allt som sker runt om oss. Jag påminns varje gång jag trycker på TV:n eller i min omgivning. Trott detta påtryck från media och min omgivning har jag nog inte riktigt hunnit greppa det ännu, alltingen är jag för naiv eller så känner jag bara för mycket kring männskligheten och krig, att det liksom inte berör på ett sådant sätt personer runt om mig beskriver det som. Det enda jag tänker på är 1938 och Kristallnatten, hur allting tycks upprepar sig gång på gång. Där folk beskjuts, eller där asylboende eldas upp mot utvalda grupper.
När ska folk förstå; sina handlingar och vad det egentligen gör. Jag kan svara: Det är sannerligen en upprepning av en mörk historia vi en gång sa, att vi aldrig skulle glömma.
Ja, jag borde vara mer mörkrädd, än vad jag egentligen vill erkänna att jag är.
Nej, efter allt detta i Paris har nog inte världen varit riktigt detsamma som 12 november, där fanns det kanske en stor förnekelse, kanske ett gnutta hopp om förskoning och likgiltigthet bland oss medmänniskor, trots bakgrund och etisitet. Kanske skulle SD lägga sig plattare i mätningarna mot det övriga partierna, kanske skulle fler fatta att sympatiserar man sig med dem, innebär det tillslut ett Sverige långt bortom solidatitet och just: frihet.
Det är jag inte speciellt säker på nu.
Ahh, för ni fattar, att med allt detta så skapas det så sjukt mycket misstro och misstankar mot egentligen helt oskyldiga personer och allt känns som en enda stor klump. Vi:et mot dom. Det kanske alltid varit så? ändå känner jag mig så himla nära, jag vill att vi ska respekterar religioner, sexuallitet, kön och att alla ska ha equal rights. (läs:samma rättigheter)
Jag väljer att vara så lite fördomsfull som möjlig, inte för att jag liksom står och håller the good side vs the bad side i vardera av mina händer, utan av en enkel och rak anledning: det är mina värdringar och mina känslor som skriker.Jag väljer att bara för att man heter Abdul och kommer från Irak, Somalia eller Syrien så har man lika mycket rätt som jag, en infödd svensk som egentligen inte vet mer än livet i Sverige.
Men det jag däremot vet är att människor och kultur är häftigt och otroligt viktigt. det klingar vackert och ibland så skär det sig tydligt. Jag vet att det finns fler så kallade rasister än svarta mot vita eller tvärtom, som t.ex. Afganer mot afrikaner.
jag väljer att se personer och mänsklighet - i stället för ett hot som lätt blir ens fall och dysterhet i en svensk liv.
Jag väljer att lära mig om det, öppna upp mig och mina sinnen om livet om religioner, samhällen, minoriteter, människor, grupper, strukturer och kulturer, stället för att leva ett liv paradoxalt och i förnekelse.
Där det enda jag vet är att grannen bredvid är mörk, spelar mest hompa-hompa-musik och lever på socialen eller att alla muslimer är terrorister.
som avslut på min snö-light-predika om mina tankar i huvudet kring allt som sker och allt jag tycker och känner så himla starkt kring just nu, så måste jag bara be er som orkat eller läser och kommer hit, att fundera på det här:
Om sverige var i ruiner och ett hemskt styre vid namn SD hade tagit makten i landet, våldtog kvinnor, styrde helt efter egen tolkade lagar och regler från bibeln. Hade du velat bemöta hat, bemöta motstånd när du som människa flydde detta till ett helt främmande land. Där du med osäkerheten aldrig vet om du får ett jobb, att alla i familjen någonsin kommer vara samlade och om du någonsin kommer få återvända.
Hur hade du velat ha det?
Visst är det lätt att blunda för det, när det inte är du som står där på dina bara knän, som färdats 1000-tals mil. Visst är det? När man har en privilegium att bo här med mat, tak och värme över huvudet. Ett jobb, ett liv, en familj och där religion inte alls styr vem du är och hur du är.
Tänk.
Kunskap är makt, men också människor för det är ändå vi som väljer vad vi vill tro och hur vi vill se på världen.