detta är bara en nedskriven sanning.

 

Jag vet inte riktigt... ni kanske aldrig har känt på det förr. Den där känslan av ren dysterhet, rädsla och en hinna av massa blytunga ämnen som cirkulerar runt en och samma person och man vet inte riktigt vad det är och varför den måste finnas. När man som "barn" måste vara vuxen åt vuxna människor, måste vara klok och varsam, förstå lite bättre och vill veta varför, på alla dessa miljoner frågetecken som i alla år cirkulerat och fortfarande gör.
Detta har varit mitt liv. Detta är bara en nedskriven sanning.
Mitt liv av sena avgångar, funderingar, självförakt, idiotiska förankringar, rädsla och vetskapen att nu är det dags. Nu måste jag sätta stopp för det här, eftersom det både kväver och kränker hela mig, äter från mig och tär precis som ensamstående föräldrars ekonomi tär, när den andra vägrar betala eller bara är för ego och narcissistisk.
Det gäller att se till att folk inte äter från kakan som vägrar att ge, dem som bara tar och tar utan att se andras behov och andras känslor. Akta er för dom. För dom människorna går under skinnet på en och det äter tills man tror dem är mätta - då äter dom mer.

Jag tror jag aldrig varit såhär ärlig, så här rak men nu ska det ut och här en del av allt jag (nästan maniskt) skrivit ned.

Kommentera här: