Louise Landztrm

och varför jag just skrev och använde ordet djävul, är just för att tränings kan ibland leda till så mycket knasigt i många unga människors tankar och liv. Det jag pratar om är ohälsa och framför allt dem psykiska. Men egentligen kanske det från början inte har någonting alls med träning att göra, utan egentligen sitter kanske problemet i en själv och samhället.

 

Det råder stor träning; och häslohets i allmänhet. Ni läser säkert om det hela tiden eller så gömmer det sig i ens omedvetna och i små vråer på hemsidor.

"gå ned 10 kg på 10 veckor" "ät mindre socker - få en snyggare kropp" "kalorisnålt - du når målet" Osv osv.

Vad säger dem här dig? vad säger instagram bilderna på snygga, slanka, sönder deffade kroppar med inprincip noll procent fetthalt på. Vad säger reklamer och andra informationskällor dig?

Vad säger det dig egentligen? Jo, att det enda som gäller är att ha en snygg kropp dvs ett snyggt yttre...

Baksidan är förmodligen att insidan glöms och att miljoner unga tjejer och killar ser detta på sina sociala medier, apar efter och tror att tränar man - äter mindre kalorier- så blir man accepterade, snygga och populära. Är det så här idealet ska se ut? Det känns lite som när man väljer pojk/flickvän i en viss ålder i livet, just precis efter hens utsida och utseende. Men det finns också andra baksidor som att, det är absolut inte är lätt att få ihop livet med träning, jobb/skola, vänner, familj, intressen osv, det kräver en planering. Det är tuffa träningspass bakom varje bild du ser på instagram och resultat kommer givetvis inte på en dag och även en tung kost är inblandad samt en utebliven mens i en del fall pga den hård kosthållningen och träningen.

 

På något sätt kan ja tycka ur min- och en allmän synvinkel, att träning ska vara prestationslöst och kravlös. Det behöver inte leda till en Victoria secret- eller bodyfitnesskropp. Det kan bara istället leda dig till en inre balans och mindre tänk på kalorier, kilon och gör att du faktiskt orkar med vardagen på ett helt annat sätt. Slipper krämpor, skador och får engeri till att träffa vänner, orka med vardags jäktet, gå på fester, va trevlig och glad mot era medmänniskor.

Men ja, jag förstår om man behöver göra en ändring på något sätt. Där kilon och träning blir ens räddning och man får ett nytt liv pga sina insatser och målmedvetenhet.

 

Vart går då gränsen? Vart går gränsen mellan sunt och osunt? Det är extremt svårt eftersom man ser så många elitidrottare falla i fällan av träningsanorexia. Det är tillslut kanske kilon och önskade prestationer som leder dem dit. det är egentligen hemskt. Att utsätta sig för den typen av prövning och mående.

Ibland kan jag undra vart gränsen just går. Vart står jag tillexempel jag? som både tränat foboll på en hög nivå men också nu, håller på att lyfta skrot till ännu en skidsässong.

För mig har träning handlat om kilon till viss del, både på skivstången men också på kroppen. Dels för att "orka mig" men också för att prestera bättre. Träning är så mycket bara. det är ens liv. (åtminstone mitt) det är en slags befrielse att röra på sig, en slags tacksamhet att man får bli trött så man vill spy, att man får kämpa och se resultat.

Det enda jag vet är att träning är så mycket. Det kan ge så mycket glädje och bra saker tillbaka till en men också så mycket tyngd och skit, dels för hur samhället tacklar ordet "träning och hälsa" och dels för hur vi förvirder det. Kanske det inte behöver handla om en lysande skylt "viktnedgång" eller "kalorisnålt" det kanske bara kan få handla om välmående och målmedvetenhet.

Det tycker jag träning ska vara men samhället är några steg bakom mina resonemang, kanske om man börjar hoppas, prata, tänka om varför vi tränar på det sättet och istället på vad det egentligen handlar om, så skulle det nog bli mer sanning i det för varje gång det sägs. som en slags inövad replik.

Det är viktigt att besvara sig själv frågan, varför? 

Efter det kan du bestämma om det är värt, blod, smärta, känslor, svett och en del tårar. För så har det varit för mig genom åren. Speciellt inom fotboll och det tackar jag innerligt för. Där är alla känslor verkliga och där brinner det i alla knutar. Man vill vinna, man vill prestera och man vill nå sina mål..