till min lilla morfar och skyddsängel
Jag ska berätta för er om min morfar och hur livet aldrig blir som man tänks sig att det ska bli.
Morfar föddes på mitten av fyrtiotlet i Överkalix, ett vackert samhälle mellan älvdalens mynning och skogarnas vackra ridå så långt ögat kunde nå. Ett ställe som blivit ett slags hem för mig och mina minnen. Dit åker jag när jag vill minnas, tänka fritt och hänföras av den vackra naturen. Jag minns när jag var liten och vi svängde in på gatan där min mormor och morfar bodde i det röda huset, mormor stod alltid i köksfönstret och vinkade och mötte oss på bron, morfar ja han var alltingen ute på jobb, i garaget på gården eller så satt han på den högra stolen närmast köket och läste tidningen, drack sitt kaffe och åt på något av allt gott min mormor omsorgsfullt bakat. Mormor säger alltid att jag är lik honom, eftersom vi kunde rapa precis lika högt och mycket. och säkert på något annat sätt också. När vi kom och hälsade på hade jag hade alltid med mig en trave böcker och gosedjur, jag visade dem åt dig, trotts att du kanske inte alltid var lika förtjust i dem som jag var. Så lyssnade du och tittade intresserat. Det är såna saker man minns om människor, snälla ögon och ett sällsynt engagemang.
i år var det tolv år sedan morfar dog. Han fick en hjärtinfarkt och blev liggandes i en sjukhussäng fler flera osvissa veckor. Jag minns när jag hittade en märklig sten på stranden nedanför vårt hus, det såg ut som en nyckelpiga satt på den och när han fick den verkade det som om allting skulle vända - han blev piggare och värderna gick åt rätt håll för en kommande operation. Trots det var hans kropp och hjärta sargat av för mycket jobb och för lite vila. och jag minns ögonblicket som förändrade oss, mig och allting som en gång hade varit så självklart. Ögonblicket när en litet barn får ta del av allt döden innebär, den där dagen när pappa kom in i vårat rum, en fin sensommar eftermiddagen i augusti och berättade att han hade gått bort. Att morfar var borta föralltid. Jag minns att jag varken kunde känna sorg eller några som helst tårar i halsen. Utan allt kändes istället bara så tomt, detsamma med det lilla hopp jag hade byggt upp.
Sjutio år skulle du fyllt nu till vårvintern och Ibland när vi står vid hans grav kan jag inte undkomma med tanken om du hade levt. hur hade allting varit då? Mamma säger alltid att "det här ödet, det var så otroligt orättvist mot allt och alla, detsamma är livet ibland trotts att man är en bra människa, att man måste leva med det här och det kanske gör en starkare." och ja, jag kan förstå henne och jag kan se hur allt det där påverkat henne. Tänk att fölora sin pappa vid treioårsåldern och hennes syster tjugofyraår. mitt i allt som sker i livet, när man kanske vill att ens pappa ska få delta i ens barns uppväxt och ens egna. Jag själv var ganska liten när han dog och jag förstod nog inte riktigt hur det kändes och ibland kändes det som om jag aldrig kände honom på riktigt. För mig var han ju bara morfar. Det är nu efteråt med historier, vetskap och egna erfarenheter jag kan förstå mamma, mormor och alla de andra. Det är mycket av det här som gör mig ödmjuk till livet och människor. Att ena stunden har du allting du tror du inte behöver medan en dag är allting borta - allt det du verkligen behövde.
Döden förändrar oss människor. Vi som blir kvar. Ibland till någonting bättre och ibland till någonting fasansfullt. För mig kommer alltid morfar att vara just morfar. Han som rapade så taket lyfte, som hade långkalsonger fastän det var full sommar och tjugofem grader ut, han som älskade skogen och gjorde alltid upp en brasa i öppna spisen, så att vi kunde grilla korv. En varm och genom snäll person som körde sina lastbilar och drev sitt företag.
Såklart så önskar jag att jag hade sluppit skriva denna lilla text om honom i imperfektform och att jag fått chansen att lära känna honom som vuxen. Jag önskar verkligen att han fortfarande var med oss och att han på något sätt kunde varnat i tid - om allt det där jobbiga vi som är kvar måste känna och tycka.
Det finns dagar jag saknar honom och mitt barna-jag så fruktansvärt mycket. För det är det enda jag har kvar av honom. i Louise-nioårs-form och tankar och där bevaras dem väl.